Hur uppdagar sig en ensidig politisk rörelse inom kulturmedia och hur kan detta påverka Bildundervisningen på Gymnasiet?
Jag har tidigare varit intresserad av diskussionen kring verktygsorienterad bildundervisning. Under mitt sista år på utbildningen på Konstfack bestämde jag mig för att granska detta närmare och planerar i nuläget att fortsätta undersökningen efter mitt PM ; Lär dig inte fridans förrän du kan grundstegen. I detta PM diskuterar jag bland annat bildämnet som verktygsorienterat kontra teoretiserat. Jag tar upp bildundervisningens paradigmskifte efter 68 rörelsen samt min upplevelse av en negativ ton gentemot akademisk verktygsorienterad Bildundervisning i skolan och andra konstnärliga utbildningar i Sverige som jag deltagit i och diskuterat om i olika sammanhang.
"Modernismen må vara död som konstriktning, men är ännu en kraft att räkna med inom konstlivets institutionella nätverk"(citat ur Svd ;Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt ;Paul Grøtvedt).
Jag introducerar denna artikel med påståendet att jag anser att det verkar råda en institutionell hegemoni i konstetablissemanget och kulturmedia i Sverige. Vad som driver mig in i denna diskussion är undran varför verktygsorienterad bildundervisning och figurativ konst verkat ha hamnat lite på utkanten och inte diskuteras eller får ta lika mycket plats bland konstutbildningar (oftast statligt finansierade; folkhögskola med mera.) då jag själv ser ett tydligt behov. Ett exempel är min egna eftergymnasiala utbildning på konstskola. Utan försök att hänga ut specifika institutioner summerar jag detta med att tonen på skolan var "uttryck dig själv". Väldigt få konkreta skickligheter i verktyg introducerades och bedömningen skedde efter lärarnas egna smak. Jag anser att undervisning och hur man talar om bilder/ konströrelser som lärare ska vara öppen och inte fastna i en medveten/omedveten strömning eller politisk ideologi eftersom det inte stämmer överens med bilden av vad som definierar skola som demokratisk institution.
När jag gjorde en research om verktygsorienterad debatt inom konst på Google så snubblade jag över en artikel i Svenska Dagbladet i form av ett motargument till Eva Ströms kritiska analys i artikelnMåleriet med bruna toner där hon fördjupar sig specifikt i norsk figurativ konst och leder dessa tankar till nazismen. Eva Ströms åsikter verkar vara rådande inom konstetablissemanget och"kultureliten" i Sverige. Även om modernismen som konströrelse kan förklaras som död finns det fortfarande en slags kraft som genomsyrar konstlivets institutionella nätverk; det verkar finnas en underton av att konst som den postmoderna figurativa konströrelsen eller återskapandet av "Brunsåsmåleriet" (i stil med Odd Nerdrum som beskrivs likt en modern gestaltning av Barockmåleriet) inte ska hyllas i varken i media eller projiceras på stora konstnärliga plattformar. I samband med dessa artiklar börjar jag se ett mönster och återkopplas tillbaka till Ämnet Bild efter 68 rörelsen och att denna "tanke" verkar ha stannat kvar i vad ämnet Bild ska ha för målinriktning; överflödig teori, underliggande motstånd till den akademiska ateljé konsten och kraftigt varierande kvalité på hur lärare anser om och behärskar tekniska färdigheter eftersom det inte anses relevant. Det anses viktigare att tycka och tala snarare än att skapa.
Men det är inte bara i denna debatt jag finner en ensidighet. Vad jag söker upp vidare är dramat kring Tensta Konsthall som väckte en debatt mellan åren 2003-2004. Vad jag då lägger fokus på är dåvarande DNs ledande konstkritiker Lars O Ericsson som blir avstängd som konstkritiker år 2004 av kontroversiella omständigheter; kort sagt kritiserade han beslutet om byte av styrelse från Gregor Wroblewski till det socialdemokratiskt sympatiserade styret av det så kallade "K2-gänget" eller "K2-Trojka" som det skrivs om i intervjun. Ericsson mejlar K2-gänget där han ber dem att backa ur och att han fann deras agerande oanständigt. Därpå blir han avstängd som konstkritiker från DN. Ericsson betonar att han mejlat från sin privata dator och hade kontraktet frilans under den tiden;
Jag framhöll att jag inte var anställd på DN (jag var kontrakterad frilans), att jag använt min privata dator när jag mejlat K2-gänget och att det förhoppningsvis rådde yttrandefrihet i landet. Ett visst intryck måste detta ha gjort, för jag fick nu börja skriva i DN som vanligt igen. (Lars O Ericsson ur https://konsten.net/intervju-med-lars-o-ericsson/)
Med avslutande ord vill jag säga att en välfungerande demokratisk debatt bygger på att argument från två jämbördiga sidor ges utrymme i dominerande nyhetsmedia.
Vidare Läsning:
https://www.sydsvenskan.se/2009-07-25/maleriet-med-bruna-toner
https://www.svd.se/fordjupning-behovs-for-att-na-estetisk-insikt
https://www.expressen.se/kultur/konsten-att-lasa-en-karta/
https://www.expressen.se/kultur/avantgardism-som-parentes/
Men som Paul Grøtvedt påpekat i SvD, utesluter inte måleriets rörelse bort från modernismen efter andra världskriget, att en hegemoni därefter har etablerats vid konstinstitutioner där modernistiska kardinalbegrepp som gränsöverskridning, förnyelse, utmaning, brott och provokation utgör normativa parametrar, alltmedan nutida estetiska hållningar som vilar på mer utpräglat traditionell grund har varit undantryckta - för att inte säga svartlistade
https://www.gp.se/kultur/lars-o-ericsson-mordet-p%C3%A5-tensta-konsthall-1.1191424
GP om Lars O Ericsson och dramat kring Tensta konsthall)
https://konsten.net/intervju-med-lars-o-ericsson/
Utvalda citat:Jag mejlade K2-gänget och uppmanade dem att backa ur. Jag sade också att jag fann deras agerande oanständigt. DN:s kulturchef Maria Schottenius svarade med att stänga av mig som kritiker.
Jag framhöll att jag inte var anställd på DN (jag var kontrakterad frilans), att jag använt min privata dator när jag mejlat K2-gänget och att det förhoppningsvis rådde yttrandefrihet i landet. Ett visst intryck måste detta ha gjort, för jag fick nu börja skriva i DN som vanligt igen.